MBCT 2016 besökte Gotland för fjärde gången

Vad kan man förvänta sig när man ständigt återvänder till Gotland? Sköna krokiga vägar, minimalt med störande trafik och ett underbart väder. Så tyckte i alla fall vi damer och herrar på våra välputsade knarrar inom MotorBike Concrete Trophy, och som hade sin sextonde årsträff varav den fjärde på Gotland. Fastlänningarna tog aluminiumfärjan från Nynäshman med god lunchbricka medan några av öborna försökte råda bot på bristande luft längst ned i däcken. Denna gång hade vi fått med en katt bland hermelinerna, vi hade en följebil. En pytteliten nedcabbad Mazda Miata. I den och sist i karavanen av hojar färdades två av de mognare ungdomarna, Sven och Åke.
Fyrtaktarnas härliga muller ekade över fälten. Några hästar i en hage sprang iväg åt alla håll. Första stoppet kom redan efter en halvtimme. Då var det dags för nygräddade bullar och fika på Espegards Konditori i Ljugarn. Uppsittning och fortsättning följde med ett kulturellt besök hos betongkonstnären och designern Tove Adman längs österut på ön. Lokalen var fylld av många spännande och roliga produkter i betong och aluminium. Det fanns betonghjärtan, ljusstakar, stolar och lampor för att nämna några.
Färden fortsatte norrut till Slite och landets största cementfabrik. Vi bjöds inledningsvis på härlig lunch med kotletter, gräddsås och potatis i vipp-rummet och därefter förevisade fabrikschefen Per-Ole Morken fabriken. Vi ikläddes gula varselvästar och likaledes gula hjälmar. Likt gula kycklingar gick vi i flock över fabriksområdet och åkte upp med hissen i den väldigt höga silosen och beundrade den milsvida utsikten över ön från taket.
I Fårösund väntade Bosse Nitz och Roland Jansson på oss med nybakade bullar och kaffe. Den viktiga avrostningsövningen tog vid och balans och säkerhet tränades under tävlingsliknade former. En lång slalombana stakades ut där motorcyklarna skulle svänga mellan plastkonor. Det gällde att försöka styra så smidigt att man inte körde på några konor eller tvingades sätta ned foten i marken. Tiden det tog klockades noggrant på en hundradels sekund när. Nästa prov förarna utsattes för var att köra mellan en rad av konor fram mot ett tvärstående hinder. Avsikten var att kunna tvärbromsa och väja undan. Åke manade förarna att hålla upp blicken och inte stirra ned mot hindret. Tanken med provet vara att simulera ett plötsligt stopp i trafiken framför sig och hur man beter sig för att inte krocka. Den lustfyllda tredje tävlingen var ”kast med liten handske”. Förarna skulle köra över banan och på halva sträckan försöka kasta sina motorcykelhandskar i en mindre hink. Det blev fem poängs avdrag om man missade. Som vanligt när vi träffas i dessa sammanhang uppstod plötsligt ett stressmoment. Thomas hade tittat på klockan och märkt att vi bara hade tio minuter på oss tills färjan mot Fårösund skulle avgå. Alla hojar körde iväg med fart och förbi alla bilar i färjekön och direkt ombord. Vår lilla följebil fick turligt också plats som allra sista bil på färjan. Längst bak och på snedden.
Vi åkte ut över det steniga Fårö och längs norr på ön till den semesteranläggning som hade öppnats tillfälligt för vår skull. Vi delade rum med tre till fyra i varje. De tunga motorcykelkläderna åkte av. I ett av sovrummen satt domaren Sven och räknade fram tider på miniräknaren och gav poäng för att få fram segraren till årets tävling. För de tuffaste pojkarna erbjöds bastu med avkylande dopp i det niogradiga långgrunda havet. Kenneth märkte att han aldrig kom ut på tillräckligt djupt vatten. Så fort vattnet nådde knäna blev det grundare igen.
Det vackra vädret höll i sig och påföljande dag gjorde gruppen en rundtur runt Fårö och via alla raukar åter till Fårösund. På den fortsatta resan mot Boge var dags för nästa kulturbesök som var skulpturfabriken hos konstären Stina Lindholm. Där rådde rena idyllen med stor nyklippt gräsplan och flera små trähus med skulpturer utplacerade överallt. Stina har utsetts till årets betongformgivare flera gånger och är sedan många år ett välkänt namn såväl på Gotland som inom betongvärlden. I hennes välkomnande park fick vi den sista kanelbullen och kaffe innan sällskapet upplöstes. Alla tackade för sig och ansåg att årets träff var den bästa som vi haft.
Som ålderman i gänget vill jag här passa på tillfället att tacka er alla på ön som ansvarat för planering, vägval och alla bokningar. Tack Thomas, Bosse, Per-Ole och Roland.
Nästa år kommer vi till en ny MBCT-träff och då blir det Nyköpingsområdet som gäller.

Relaterade bilder:

Det här inlägget postades i Klubbinformation. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.